immune har fått fina recensioner

 

GROOVE nummer 3, 2008

Karin Inde

Cow

Ojojoj, vilken njutbar situation. Solens strålar

värmer, en kall glass är på väg ner i strupen och

Karin Inde levererar det perfekta vårsoundtracket.

Immune heter plattan som Cow är hämtad

från och den tog många år att göra. Karin känner

sig väl förankrad i vuxenlivet med barn som

anlänt, vilket gjort processen utdragen. Men det

var värt väntan.

 

 

MUSIKMAGASINET LIRA, nummer 3-2008
Fräsch och spännande jazzpop
Popjazz. Den här skivan har jag hunnit spela massor av gånger. En anledning är att det går fort, 27 minuter, en annan att den håller alldeles utmärkt för två spelningar på raken. En tredje, och viktigare, är förstås att jag tycker detta är bra, jäkligt bra. Karin inde skriver text och musik själv, dessutom sjunger hon, spelar piano och ger ut skivan på eget bolag. Hon har en härligt personlig röst, ibland lite bitskt fulsnyggt, men alltid tonsäker. Dom tio sångerna är ordentligt genomarbetade, såväl melodiskt och textmässigt. Pianospelet är sparsamt, ibland inte mer än ett ackord per takt, trummorna har ofta starkt markerad beat och den mjuka trumpeten skapa r härlig färg och stämning. Mest fascinerad är jag över hur mycket Karin hinner med på den lilla tid låtarna varar, bara en går knappt över tre minuter. Jag reflekterar egentligen alrdig över dess korthet, det är mer displayen på CD-spelaren som påpekar det. Ändå tycker jag att det finns en beundransvärt mod i att våga skala ner musiken så mycket, befria den från allt överflöd, allt onödigt, bara behålla den egna, hårda, livgivande, kärnan. Hon vågar helt eneklet sluta på topp, medan allt fortfarande är nytt, fräsch och spännande.
Rolf Bernskiöld

 

 

ORKESTERJOURNALEN, NR 5 2008
Karin Inde har skrivit allt material själv, det är harmoniska och melodiösa stycken med tänkvärda texter. Stilen är popig avskalad jazz med puls. Sångerna är gedigna och vittnar om skickligt hantverk, utan att det på något sätt blivit stelt. Här finns spänst och spännvidd. Arrangemangen har också det där lilla extra. Karin har en vacker, personlig och innerlig röst och håller alltid tonen perfekt. Dessutom är hon en spännande pianist. Tio låtar på 27 minuter – ja, det låter som stress. Men Karins musik är för det mesta lugn. Formatet känns bra, även om låtarna är i samma anda blir det aldrig ensidigt. En fräsch, behagfull musik att ta tätt intill sig.
Tore Ljungberg

 

NYA WERMLANDS-TIDNINGEN  2008-04-24

Karin Inde – Spännande musik bortom genrer

Pop
Karin Inde kommer här med sitt tredje album sedan debuten 1995. Det är egna kompositioner och egna texter – utom när den sjätte Dalai Lama släpper till ett poem. Karin spelar klaviaturer och backas upp av Annika Törnqvist på bas, Kristin Lidell på trumpet, slagverk och dragspel och Chris Montgomery på trummor. De engelska texterna är oftast poetiska, tänkvärda och flerbottnade. De tål att reflekteras över, och man hoppas att inte för mycket går förlorat i tvåvägsöversättningen. Musiken är underordnad texterna, den är varierad och intressant. Arrangemangen är sparsmakade med klaviaturer och slagverk i centrum, ibland kryddade med en återhållsam trumpet eller ett dragspel, ofta lyriskt och reflekterande.
Karin Inde har mutat in en nisch som känns mycket som hennes egen. Hon skriver innehållsrika texter och framför dem med betoning på stämningar snarare än på melodier som fastnar. Genreöverskridande musik som trotsar etiketter.
Olle Hernegren

 

 

GÖTEBORGS-POSTEN  2008-04-29:

Jazz
Jazz om att stå utan kärlek låter sällan så kaxigt och obekymrat som Indes gör på sitt andra album. Hennes röst kan bita ifrån men är mest av allt varmt glödande även när den är sårbar. När hon gör allt enkelt med piano och trumpinnar som håller sig på kanten, kommer hon lika nära som Natalie Merchant och Tori Amos. Som när vinden stryker över huden. Ju mer hon tar i med instrument desto längre bort kommer hon, men ett undantag i Ordinary som visar hela hennes register och suger med sig lyssnaren i strömmarna.

 

 

 

DAGENSSKIVA.COM  2008-06-15
Pianopop för parksommaren
Karin Inde är en ny bekantskap för mig och Immune är hennes tredje skiva som kommer hela åtta år efter den förra. Redan för snart 20 år sedan var hon en någorlunda etablerad jazzsångerska hemma i Värmland. Det är ränder som inte helt gått ur. Det är något i anslaget som dröjer sig kvar, trots att hon i åtminstone en intervju pratat om att göra revolt mot just jazzen.
På Immune handlar det ändå mer om pop än jazz och Indes musik har här mer gemensamt med Regina Spektor och Maia Hirasawa än Rigmor Gustafsson och Sofia Pettersson.
Det är en söt och lättillgänglig samling somriga pianopoplåtar med en försiktig skevhet i Indes röst. Hon vågar utmana den och låta det bli lite fult, skava lite. Det är så jag gillar det.
Immune är en kort resa på tio låtar som är över på 27 minuter. Lätt att gilla och spela om och med texter som tål att lyssnas närmare på och fundera över en stund.
Patric Hamberg

 

TROTS ALLT, NR 3 2008

Det är inte alltid lätt att förstå sig på

Karin Indes texter. Mycket fantasi när

hon sjunger om mänskliga hundar med

lessna ögon (och nyktert konstaterar

att ”We don’t like you anymore, Mister

Cat and I”.) Eller när hon sjunger om

kor eller ballonger eller kvinnor som blir

mästare på att anpassa sig (Chameleon

girl). Det är min första tanke. Sen

gillar jag hennes musik, pop med lite

jazziga undertoner och rolig instrumentering.

Så musiken är kul, men det jag

fastnar för mest är historierna som

hennes låtar berättar.

katarina josephsson